Frälsningen uteblev vid min smartphonefria semester

Jag vet inte vad jag hade väntat mig när jag – parkerad vid stranden alldeles intill brofästet på Öland – gjorde min sista Instagram-uppdatering inför semestern och stolt proklamerade att jag minsann enbart skulle kunna nås via SMS under de kommande tre veckorna.

Att jag ens gjorde en sådan uppdatering tyckte jag dock – åtminstone just där och då – var motivering nog för att fortskrida med experimentet, även om det kändes lite larvigt.

Visst. Det har på kort tid blivit lite av en klyscha att slopa sin smartphone på semestern. Ett statement som fått en oklädsam prägel av ”spelad duktighet” och att man vill försöka bevisa något om sig själv som egentligen inte stämmer. Självaste Henrik Schyffert blev retad när han gjorde det.

Nåja. Skitsamma, tänkte jag och ploppade resolut in SIM-kortet i adapterhållaren och klämde fast skiten i en Nokia 105 som jag köpt för 199 kronor på Kjell & Company i Liljeholmen.

Jag hade väntat mig en chock av ungefär samma slag som när jag slutade snusa, eller när man går in i en tuff bantningskur. Ångest, ilska, frustration. Istället blev det bara ett stort antiklimax. Men inte nog stort för att vara spännande i sig.

Efter fem minuter hade jag glömt bort saken.

Det var först några timmar senare när jag skulle kolla öppettiderna hos en butik i Färjestaden som säljer begagnade hifi-prylar, som det blev uppenbart hur krånglig den saken faktiskt är utan en smartphone.

Well, jag öppnade min Macbook och tog det den vägen istället, efter att ha anslutit till internet via min mors Iphone X. Vid det tillfället tänkte jag för första gången under de där veckorna att det faktiskt hade varit smidigare och besparat mig en massa tid om jag hade haft min smartphone igång.

Efter det följde några dagar då det inte bekom mig alls. Enda gången jag tänkte på att jag inte hade en smartphone och att jag inte var aktiv på vare sig Instagram eller Facebook, det var när 105:an ringde med sin klassiska Nokia-signal. ”Just ja, hehe”, myste jag förnöjt.

Var det verkligen så här enkelt att bara skita i Fejan och Insta? Tydligen. Ville jag inte kolla min mejl? Tydligen inte. Kände jag mig befriad? Inte nämnvärt.

Ett annat sammanhang då jag upplevde smartphone-pausen som lite av ett handikapp var i samband med en gemensam middag med familjen på en restaurang i Färjestaden. Swish är onekligen bra skit. Jag erbjöd mig att pröjsa rubbet som kompensation för mitt digitala tillkortakommande. Efter det kändes det även en smula frustrerande att inte kunna kolla saldot med bank-appen. Det tog en timme att hitta en bankomat som kunde ge mig ett kontoutdrag.

Efter några dagar ytterligare smög sig en obekväm känsla på. Nej, inte till följd av smartphone-abstinens, utan snarare till följd av brist(!) på såväl smartphone-abstinens som euforiska aha-upplevelser.

Jag hade räknat kallt med att sakna min smartphone, vilket jag alltså märkligt nog inte gjorde.

Det slog mig också att de stunder man tillbringar med ”näsan i mobilen” i regel ändå bara är skitstunder. Man missar inget.

Jag insåg långsamt att jag nog hade förväntat mig att jag liksom skulle återupptäcka världen. Att jag skulle leva i nuet i högre utsträckning, att jag skulle ta in saker, prata mer med människor, känna lukter, uppleva färger och former i naturen, känna smaker, reflektera djupare kring mig själv och livet i stort.

Så blev det inte. Det extra som jag fick uppleva till följd av att jag inte hade någon smartphone var primärt långa stunder av att stirra in i nackstödet på bilen när de andra var inne på Ica. Inte tog jag in omgivningen i högre utsträckning än jag hade gjort med en smartphone på fickan. Inte förändrades min tidsuppfattning eller mitt sociala beteende heller.

Jag insåg även att jag hade förväntat mig att frånvaron av sociala medier skulle ha en avstressande och lugnande effekt. Att jag skulle få något slags kvalitetsvila när jakten på nya händelser i flödena hade eliminerats.

Men jag saknade baske mig inte sociala medier alls. Jag hade noll och inget behov av att kolla Facebook redan efter någon timme utan smartphone. Jag kände ingen som helst frustration över att inte kunna föreviga vackra vyer eller nybakade bullar på Instagram.

Allt jag upplevde var ett stort status quo, samt att vissa praktiska saker plötsligt blivit väldigt krångliga. Som att navigera utan Google Maps, eller att utan Tripadvisor försöka avgöra huruvida den där restaurangen i Borgholm verkligen var något vidare.

Den där skittiden som ibland uppstår, då man ändå inte missar något, ja den lärde jag mig snart att fylla med kvällstidningar. En vana som blev både dyr, svåradministrerad och otymplig att hålla sig med.

Efter ett par veckor kom till slut dagen då det var dags att stoppa tillbaka SIM-kortet i min smartphone. Det fanns onekligen en liten gnutta spänd förväntan kring vad den skulle bjuda mig på.

Men även det blev ett antiklimax av rang. Jag hade förvisso en rödmarkering som visade ”98” på Facebook-appen, men det var mest ointressanta upplysningar om vad folk lajkat eller om ett nytt inlägg i någon intressegrupp som jag glömt varför jag följer. På Instagram hade mitt inlägg om slopad smartphone samlat ihop 37 likes. I övrigt bestod flödet av samma gamla skit.

Det tog några dagar innan jag vande mig vid lyxen att kunna plocka upp telefonen och slösurfa eller lyssna på musik så fort det blev för tråkigt. Men det var rätt skönt.

Summa summarum: Frälsningen uteblev helt under min smartphonefria semester. Och frälsningen uteblev även när jag åter började använda min smartphone. Däremot kan jag konstatera att den är väldigt praktisk jämfört med en Nokia 105.

Jag tror att vi var precis lika förströdda och disträa förr. Bara av andra saker, som nöjesbilagan i Aftonbladet, en repris av ”På spåret”, en intervju i P3 eller varför inte av Snake på en Nokia.

Möjligen – tänker jag nu – är det människor som snöat in på Twitter som behöver en mobil paus. Det verkar vara en jävligt jobbig plattform. Vi andra har sannolikt varken särskilt mycket att vinna eller förlora på saken.