Apples mainstream-era är över
När jag började använda Apples produkter 1993 så var det till följd av frustration med Windows och inget annat. Jag jobbade professionellt med musik och kunde helt enkelt inte tolerera systemkrascher, instabila operativsystem och krånglande hårdvara. Lösningen var dyr och stavades Apple. Filosofin Apple hade var att utveckla hårdvara och mjukvara exklusivt för varandra och att hålla ekosystemet stängt. Ett koncept som hittills fungerat utmärkt om målet varit just stabilitet och driftsäkerhet.
En annan intressant aspekt av Apple var användarvänligheten. Användandet var överordnat friheten på plattformen. Det kunde jag också köpa, eftersom jag var primärt intresserad av att skapa musik, snarare än att modda chippet på min brödrost. Apple byggde datorer för människor och inte för nördar.
Det här är var en gång i tiden Apples kärnvärden, det som gjorde att vissa nyckelpersoner plötsligt valde Apple framför andra tillverkare. Vi snackar coola människor (på den tiden då ”cool” fortfarande var ett coolt ord).
Just det. Coola människor (läs: folk i kulturellt sett inflytelserika branscher som musik, media, film och tv) började i allt högre utsträckning använda Apple, och på så vis byggdes sakta men säkert ett varumärke upp som nu plötsligt inte bara var synonymt med driftsäkerhet och stabilitet utan även med personer som många såg upp till. Apple blev hög status.
I den vevan kom Iphone, och folk som i största allmänhet inte ville lägga 16 000 kronor på en dator med den eftertraktade statusloggan fick plötsligt en produkt att sukta efter som åtminstone var överkomlig.
På den vägen är det.
Nu är alla (okej, inte alla, men i en global kontext ovanligt många) svenskar Applefrälsta. Tror de i alla fall. Det är egentligen Iphonefrälsta, och ska vi vara helt krassa så är de inte ens det, utan statusfrälsta. Ett fåtal är sannolikt också vanefrälsta.
Men det är varken stabilitet, driftsäkerhet eller användarvänlighet som är motivationen bakom ett Apple-köp längre. Det handlar om status (något som inte sällan förväxlas med ”design” när amatörer som inget vet ska försöka sig på att analysera Apples framgångar). Den som tror något annat är oerhört naiv.
Folk som för bara 7-8 år sedan fnös föraktfullt åt min Iphone proklamerar nu stolt att de aldrig skulle titta åt någonting annat. Paradoxalt nog tycks de ha kommit till den insikten i samma veva som alternativen hunnit ikapp och i vissa fall förbi. För nu mer är Apple enbart status och inte så mycket annat. Apple har stagnerat när det gäller den ack så viktiga fundamentala hörnsten man själva beskrivit med orden ”it just works” i sin marknadsföring. Samtidigt har konkurrenterna hunnit ikapp och kan leverera breda, öppna plattformar med minst lika hög stabilitet, driftsäkerhet och användarvänlighet som Apple.
Ja, Apples era som det enda vettiga alternativet i en värld av idiotisk och användarfientlig teknik är över. Det konceptet är bortslarvat och ersatt av primärt höga designambitioner och hutlösa priser.
I och med det kommer de coola användarna – som bidrog till att starta Applehajpen en gång i tiden – att börja välja produkter från andra tillverkare. Ungefär på samma sätt som de coola människorna nu börjat lämna London – i takt med att börsmäklarklientelet eldat på gentrifieringen och gjort staden otillgänglig – och nu istället flockas till Berlin.
De här människornas val kommer sakta men säkert att påverka den breda massans val. Och något annat varumärke kommer sakta men säkert att växa till att bli - just det - coolt.
Jag vill således dödförklara Apples mainstream-era, då den passerat sin peak. Vad som kommer i dess ställe? Jag skulle gissa på att kinesiska varumärken ligger i det så kallade vinnarhålet. Xiaomi och Huawei kommer att ha tagit över helt inom cirka 5-6 års tid, är min bedömning.
Apple kommer inte att försvinna från scenen helt och hållet. Men man går nu utan tvekan samma öde till mötes som Sony och Nokia redan gjort, just för att man övergivit sina kärnvärden och nu mer bara fokuserar på status.
