Smartphoneberoende – en myt?
Det finns otaliga studier och forskningsrön som påstås bekräfta att människor är så fästa vid sina smartphones att de får ångest av att vara ifrån dem. En av de senaste studierna har genomförts vid universitetet i Hongkong, och i den konstaterar forskarna att problemet inte bara är stort och allvarligt utan även tilltagande. Vi människor kan helt enkelt inte vara ifrån våra smartphones utan att drabbas av panik, då vi sägs använda dem som en förlängning av vår identitet. Ju längre det fysiska avståndet till den mobila enheten är desto större stress, hävdar forskarna.
Det vore förstås förmätet att använda en enda persons förhållande till sin mobiltelefon som ett bevis på motsatsen. Men jag vill utsträcka min tes till att även omfatta mina närmaste vänner och släktingar. INGEN av oss tycks nämligen lida av smartphoneberoende eller mobil separationsångest. Jag tror att smartphone-beroende är en myt.
Ja, jag stirrar ofta ner i min telefon. Ja, jag är ofta nyfiken på vad som hänt på Facebook, Instagram och i mejlkorgen. Ja, jag använder min telefon till nästan allt: Från att kolla fakta och hålla kontakt med andra människor till att läsa recept, hålla koll på min kaloriförbrukning, beställa taxi och sköta bankärenden. Jag har dessutom vad man kallar för en ”beroendepersonlighet”, och har varit både storsnusare och storrökare. Jag har definitivt problem med att hålla igen när det kommer till mat.
Men får jag panik om batteriet tar slut, eller om jag glömt telefonen när jag ska ut på stan ett ärende? Nej. Inte det minsta. Är jag besatt av telefonen, bara för att jag använder den intensivt? Nej. Absolut inte. Igår hände någonting som inte hänt på säkert tio år. Jag och min fru skulle åka och hälsa på några bekanta långt norr om stan. Vi skulle vara borta hela dagen, hela kvällen och halva natten. Och jag insåg först på bussen till pendeltåget att jag glömt min smartphone hemma. Min första instinkt var förvisso att hoppa av bussen vid nästa hållplats och springa hem och hämta telefonen. Men jag var nyduschad och hade en fräsch skjorta och det var varmt ute, så jag ville inte bli svettig. ”Äh!” sa jag till min fru. ”Har jag levt större delen av mitt liv utan en smartphone borde jag rimligen överleva en dag utan den”. De första fem minuterna av denna separation var allt annat än panikartade. Jag kunde möjligtvis känna en viss frustration över att inte kunna lägga upp bilder på Instagram under dagen, om vi skulle hamna på något roligt ställe. Och visst funderade jag lite över att det nu inte skulle gå att ta en Uber. Men efter tio minuter hade jag glömt saken. Trots att jag därefter åkte den minst sagt tråkiga 40-minutersresan med tåg från Årstaberg till Upplands Väsby, så tänkte jag inte nämnvärt mycket på min smartphone. Visst fiskade jag efter den i fickan vid något enstaka tillfälle när granskogen susade förbi på båda sidor och det var allmänt segt och varmt i vagnen. Men det var allt. Efter tågresan var telefonen som bortblåst ur mitt medvetande. Jag tänkte inte ens på att jag inte hade den med mig. Det var först flera timmar senare, när vi grillat, ätit och testat ett antal nya öl som jag insåg att jag inte kunde registrera ölsorterna i appen Untappd. ”Attans!” tänkte jag för en kort sekund. Sedan föll telefonen i glömska igen. Vi drack mer öl och pratade och åt lite efterrätt och tog sedan pendeln tillbaka in till stan med vårt sällskap, för att hänga lite runt Mariatorget och titta på Midnattsloppet. Det var folkfest och trivsamt och vi gick hela Hornsgatan ned till Hornstull, där vi satte oss på en bar och tog ytterligare några öl. Jag tänkte inte på min telefon en enda sekund. Vid 01-tiden sade vi adjö till vännerna och tog en promenad hem till vår lägenhet på Liljeholmskajen. Först när vi var tillbaka noterade jag att telefonen fortfarande låg på laddning i kontorsrummet. ”Visst fan, jag har ju inte haft telefonen med mig på hela dagen” tänkte jag. Sedan reflekterade jag inte mer över den saken. Jag plockade inte ens upp den för att kolla om jag fått några meddelanden. Jag prioriterade en fyllemacka och ett glas vatten och gick och lade mig. Jag är en så kallad power user när det kommer till mitt smartphone-användande. Jag har alla appar och tjänster som går att ha. Jag lever stora delar av mitt liv genom min smartphone och jag gillar att sitta och pyssla med den i största allmänhet. Jag är en av de där förskräckliga personerna som ”hela tiden har näsan i skärmen”. Men det tar de facto inte mer än tio minuter innan jag är fullkomligt oberörd av att inte ha telefonen med mig. Jag saknar den inte. Jag behöver den inte. Och jag får definitivt ingen panik eller separationsångest. Och så tror jag ärligt talat faktiskt att de flesta av oss känner. Huruvida vi får anledning att prova på saken emellanåt är däremot en annan femma. Men beroendet – det tror jag är en myt.