En smartphone är inte längre en statusmarkör
Apples klassiska ”s-år”, då man bara förser sina nya mobiltelefoner med smärre uppgraderingar är aldrig speciellt spännande. Men inför höstens Iphone-event fylldes jag ändå av lite förhoppningar, då Apple stod i begrepp att lansera hela tre enheter och dessutom kunde spinna vidare på förra årets hyfsat omvälvande nyhet – Iphone X. Det här borde alltså kanske kunna bli någonting ändå, tyckte jag på förhand.
Eventet kom och gick. Väldigt snabbt. Och som alltid när det är ett ”s-år” så kändes det mycket riktigt halvintressant. Som alltid när det är ett ”s-år” fick vi marginella uppdateringar av befintlig hårdvara. Som vanligt när det är ett”s-år” var de nya enheterna en aning snabbare, en smula mer sofistikerade och en hel del dyrare.
Men den där vaga förhoppningen om att det ändå skulle bli lite mer intressant än vanligt, nej den infriades inte. Tvärtom. Det kändes paradoxalt nog tråkigare än någonsin.
Sett till detaljerna finns det egentligen inga rationella skäl till att årets Iphone-modeller känns mer ointressanta än tidigare s-modeller. Jag menar, en av telefonerna är ju faktiskt jättestor och har med sina 6,5 tum den största skärmyta en Iphone någonsin haft. Och nya XR är definitivt mer spännande än förra årets Iphone 8-enheter. Men ändå… gäsp.
Det här var det minst spännande Apple-eventet sedan Iphone 3Gs släpptes. Och det handlar nog egentligen inte så mycket om eventet eller produkterna i sig. Det handlar snarare om ett slags allmän trötthet kring hela smartphone-konceptet.
Och det verkar inte vara bara jag som känner så här. Mediabevakningen av årets Iphone-event kan utan tvekan klassas som halvhjärtad, och i sociala medier diskuteras inte särskilt mycket annat än att toppmodellen av Iphone XS Max kostar 18 400 kronor i Sverige. Ingen verkar bry sig nämnvärt.
Huaweis vd Richard Yu gick nyligen ut och sa att smartphonen har mycket kvar att ge. För att den är personlig, för att vi använder den konstant och för att det i nuläget inte finns någon annan teknologi som kan ersätta den. ”After the smartphone comes the smartphone” var hans exakta ord.
Han har förmodligen helt rätt. Och det är just det som gör segmentet så tråkigt just nu. Vi har sett det förr. Vi vet vad det handlar om. Vi lever i en värld fylld av blänkande, glimrande och gnistrande flaggskepp med enorma skärmar, trippelkameror och dedikerade AI-chipp.
Men det här segmentet är inte synonymt med ny och spännande teknik längre. Ett tydligt tecken på det är att så kallade feature phones börjar bli allt vanligare. Det vill säga renodlade fototelefoner, gamingtelefoner eller till och med retrotelefoner.
Intresset och engagemanget kan säkert leva kvar bland de initierade och nördiga inom respektive undersegment, men som helhet har smartphones blivit alltför vedertagna och vardagliga för att göra oss upphetsade. Lite på samma sätt som datorer miste lite av sin glans någonstans kring 2003 och mest blev redskap.
Frågan ”Vad har du för dator?” besvarades 1995 ungefär med ”Jag har en Tokodama P1700 med Pentium III-processor och ett LX150 Max Mark IV MP7-grafikkort från Flexflasher. Med burst cache. Och extra tomatsås”.
2003 löd svaret på samma fråga: ”Ja, vad tusan är det jag har nu igen? Den är rätt snabb… tror jag”.
Så vad kan man dra för slutsatser av det här?
Jag gissar att det inte dröjer innan varumärkesvärdet är urholkat för många av dagens stora tillverkare, och mindre tillverkare med lägre priser börjar vinna mark även i vår del av världen. För en smartphone är inte längre en statusmarkör, utan bara ett redskap. Och då handlar det mer om att hitta maximal prestanda till minimalt pris. Oppo, Vivo, Oneplus, Xiaomi och andra kinesiska tillverkare ligger definitivt i vinnarhålet inför det upploppet.
Jag har haft Android-telefoner under många perioder av mitt liv, men jag har nog aldrig känt mig så ohämmad och prestigelös i mina tankar på att byta ut min Iphone mot någonting annat. Det är en intressant känsla.
