Tillbaka till framtiden med Shenmue – spelet som borde ha fått vila i frid
Det råder inget tvivel om att SEGA-spelet Shenmue var banbrytande när det släpptes i december år 2000. Spelet hade rekordhöga utvecklingskostnader och bjöd på något för tiden så unikt som en icke-linjär spelupplevelse. Åtminstone med den tidens mått mätt. Det handlar om ett äventyr med actioninslag där man i egenskap av den unge japanen Ryo ska leta reda på mannen som i den dramatiska öppningsscenen mördar hans far.
Det anmärkningsvärda med Shenmue var primärt hur öppen och stor spelvärlden var. För första gången i spelhistorien kunde man knalla omkring lite som man ville. Ibland kunde man gå in i byggnader där man med lite tur kunde träffa människor med ledtrådar kring mordet. Man valde själv vem man pratade med och när man skulle prata med dem. Gick man in i en butik eller spelhall i någon av byarna eller städerna så kunde man köpa saker eller spela spel. Såg man en dryckesautomat kunde man köpa en läsk. Det var ”som en riktig värld” fast på låtsas.
Alla fick dessutom en unik spelupplevelse, då det fanns lika många vägar till lösningen som det fanns gamers. Ett mord, en enorm värld och en tidigare aldrig skådad frihet. Vilket spel!
Man måste förstå att det här var helt unikt för sin tid. Att det var extremt futuristiskt – snudd på tekniskt omöjligt – år 2000. Mycket av det vi tar för givet i ett actionäventyrsspel idag bygger på idéerna från Shenmue. Framtiden hade anlänt och den rymdes nätt och jämt på fyra(!) Dreamcast-skivor.
Spelets atmosfär var en annan faktor som bidrog till dess kultstatus. Musiken, miljöerna, stämningen. Känslan av att delta i en interaktiv film var påtaglig.
Någon jättesuccé blev spelet inte. Världen var nog inte riktigt mogen för Shenmue, och många ifrågasatte redan år 2000 exakt vad som var så roligt med den stora friheten i den enorma spelvärlden. Andra blev helt fast och satt som klistrade med Dreamcast-kontrollen framför tjock-tv:n i veckor för att lösa mordgåtan.
En uppföljare kallad Shenmue II kom så småningom och bjöd på en ännu större spelvärld med ännu fler karaktärer och lite tätare och svårare actionmoment. Även den fick rätt fina betyg, men vann aldrig något större gillande hos publiken. Resultatet blev att SEGA lade ned Shenmue-arbetet och den tredje och avslutande delen i sagan blev aldrig verklighet. Oerhört irriterande för alla som lagt ned veckor på att spela sig fram till den cliffhanger som avslutar Shenmue II.
Åren gick och fansens högljudda krav på en uppföljare klingade så småningom av. Till slut fanns bara några få intressegrupper på nätet kvar, som nu hade börjat vädja till skaparna bakom spelet att åtminstone släppa en bok där man får veta hur det hela slutar.
Sedan kom spelmässan E3 i Los Angeles 2015. Och med den – CHOCKEN. Sony meddelade att Shenmue III skulle släppas för PS4, förutsatt att man kunde nå finansieringsmålet via Kickstarter. Det var många som gnuggade sig i ögonen mer än en gång den dagen. Dels av sentimentala skäl, dels på grund av att man trodde sig drömma. Det hade ju trots allt gått 15 år nu, och de flesta hade givit upp helt och hållet.
Amerikanska programledare går bananas vid aviseringen om Shenmue III på E3 2015
Finansieringsmålet nåddes utan några som helst problem och produktionen kickade igång. Än så länge har vi inte sett något Shenmue III och det senaste budet är att spelet ska få sin sista del i slutet av augusti 2019. Om så sker återstår förstås att se, men till dess har vi fått HD-versioner för PS4 av Shenmue I och II att roa oss med. Och som så många andra har jag börjat spela om spelet från början.
Min slutsats efter att ha tagit mig sisådär 10 procent in i Shenmue I är att spelet absolut INTE har åldrats med någon vidare grace. Inget av det som var fascinerande då är längre fascinerande. Och det är klart. Nästan två decennier och en extrem teknikutveckling på spelsidan har gjort att man förväntar sig betydligt mer.
Grafiken är ful. Styrningen är under all kritik och spelet känns – hör och häpna – extremt linjärt. Titlar som idag betraktas som relativt linjära är rena kosmos av frihet jämfört med Shenmue I. Dessutom händer det stundtals extremt lite, något som var coolt och verklighetstroget år 2000, men som i 2018 års snuttifierade hetssamhälle bara blir enerverande och frustrerande.
Shenmue I är inte kul. Det är en lång och seg process. Actionmomenten ger i sina högtidsstunder mest en fadd smak av mobilspel anno 2008.
Den enda trevliga effekten av denna insikt är att mitt törstande efter den tredje delen avtagit. Jag inser att det inte finns någon chans att Shenmue ska kunna bibehålla sin särprägel och atmosfär om det produceras som ett modernt spel. Samtidigt vill jag ju ha ett modernt Shenmue snarare än den här ohändande gamla soppan. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.
Jag förstår nu vilka dilemman teamet som producerar Shenmue III nu står inför. Det är ett näst intill omöjligt uppdrag. Vilken väg de än väljer att gå så kommer många att bli besvikna. Och historien kommer att upprepa sig.
Jag tror faktiskt att Shenmue borde ha fått vila i frid.
