Iphone X – några tidiga intryck

Jag har i skrivande stund tillbringat cirka 12 timmar med min nya Iphone X och känner mig redo att fälla ett första omdöme om telefonen.

Det är förstås för tidigt för en regelrätt recension av enheten, men jag har ändå redan gjort några intressanta reflektioner.

För att sätta saken i perspektiv så har jag under de senaste 1,5 åren använt Android. Detta efter att under många år enbart ha använt iOS privat. Professionellt har jag dock fått anledning att testa en rad Android-enheter under åren också. Men det viktiga är att min tillvaro under förhållandevis lång tid har präglats av en vardag med en Samsung Galaxy S7 Edge. Den telefonen blir förstås – vare sig jag vill det eller inte – en naturlig referenspunkt.

Mitt första intryck när jag greppat Iphone X för första gången är att den känns långt mindre ”premium” än S7 Edge. Det känns som att jag håller i en fyra år gammal smartphone. Den är tjock och den är tung och den har runda kanter. Den närmaste liknelse jag kan göra är den första versionen av Iphone. Den ligger förvisso väldigt behagligt i handen, men nej – enheten känns varken futuristisk eller ens modern. Punkt. Jag växlar till min S7 Edge och det känns som att kliva ur en gammal Audi A4 från 2012 och sätta sig i en Volvo V90.

”Har jag betalat 13 200 kronor för det här?” tänker jag.

Nästa besvikelse kommer när jag fått igång telefonen. Skärmen bjuder förvisso på fina färger, helt okej kontrast och en uppdateringsfrekvens (antar jag) som imponerar. Men det är ärligt talat dåligt tryck i den. Jag placerar telefonen intill min S7 Edge och skillnaden är monumental. Jag drar mig till minnes när vi i en grupp techjournalister nördade loss och jämförde smartphone-skärmar i en bar på ett hotell i London för många år sedan. Vi hade varit på lanseringen av HTC One och imponerades av vilken ljusstark och ”sprakande” display den bjöd på. Någon hade en Xperia-telefon med en välrenommérad skärm med sig som vi placerade bredvid HTC-enheten. Kontrasten var total. Det såg nästan ut som om Xperian jämförelsevis befann sig i något slags viloläge och behövde aktiveras. Skärmen var mörk och murrig.

Så känns skillnaden mellan min S7 Edge och Iphone X.

”Har jag betalat 13 200 kronor för det här?” tänker jag igen.

När jag lägger de båda telefonerna intill varandra tycker jag även att Iphone X ser lite ut som en leksak, medan Samsungen har mer raffinerade och moderna linjer. Detta trots att jag avfärdat min Android-enhet som omodern rent visuellt flera gånger på sistone. Iphone X ser klumpig och amatörmässigt designad ut.

Nåväl. Jag sätter igång processen med att ställa in telefonen och är snart igång. Och då kommer det över mig, den där bekanta känslan: Att iOS är så sjukt överlägset Android. Och på Iphone X blir iOS-upplevelsen nästan magisk (ett ord som jag verkligen avskyr och som överexploaterats något fruktansvärt, så när jag skriver det så menar jag det verkligen). Allt är så sanslöst följsamt och mjukt och – well – it just works. Animationer och effekter i gränssnittet är 100 procent fläckfria och det varken hackar eller rycker eller beter sig inkonsekvent. iOS är ett enastående exempel på vad duktiga mjukvaru-ingenjörer kan åstadkomma med ett förhållandevis stängt eko-system och med komponenter som man känner till i minsta detalj.

Det ÄR och FÖRBLIR iOS som säljer Iphone-enheter. De flesta användare vet bara inte om det.

Efter en stund känner jag även att telefonen trots sin tyngd och sin ”bulkighet” ligger extremt skönt i handen. Greppet är direkt bedövande. Jag tänker knappt på att jag håller i telefonen. Den börjar så sakta vinna över mig. Jag testar att greppa min Samsung igen, och plötsligt känns det inte längre så cool. Den känns mest vass i kanterna och bräcklig. Nu vill jag tillbaka till Iphone X. Den är skönare. Mindre yttermått, men samtidigt större skärm. I like it. ”Det gick förvånansvärt fort” tänker jag.

Face ID fungerar jättebra. Någon enstaka gång tror jag att det inte fungerar, men jag har fel. Det behöver bara lite mer tid ibland. Framför allt vid tillfällen när jag har suttit i någon märklig vinkel från telefonen och det har varit mörkt kan den hinna erbjuda pin-kod som alternativ, om jag skulle vara otålig. Men en halvsekund senare har den ändå släppt in mig med automatik. Att telefonen ens lyckas identifiera mig överhuvudtaget i de lägena övergår faktiskt mitt förstånd. Det är häpnadsväckande.

Face ID ska också visa sig vara helt omumbärligt efter bara någon timme. Att autentisera köp och inloggningar går ju liksom med automatik. Jag behöver inte hålla på. Alls. När jag går igenom min Samsung för att kolla vilka appar jag ska ladda ned på min nya telefon så irriterar jag mig något fruktansvärt på att behöva logga in med pin-kod eller fingeravtryck så fort skärmen släckts. Detta efter bara någon timme med Iphone X och Face ID. En så kallad gamechanger, utan tvekan.

Att leva utan hemknappen tar däremot många timmar att lära sig. Och att inte ha någon bakåt-knapp som på Android kan vara extremt frustrerande. Men när jag väl fått kläm på gesterna och handhavandet så blir jag liksom ett med telefonen. Det låter jättefånigt och pretentiöst, men jag menar det verkligen. Utan fysiska knappar och utan en massa koder stup i kvarten blir upplevelsen näst intill organisk. Telefonen som en förlängning av mig själv är ett faktum, och jag börjar förstå snacket om att Iphone X är framtiden. Det är helt enkelt en mjuk och vän upplevelse att hantera den här enheten.

Kvalitén i detaljerna ger sig snart också till känna. Knapparnas robusta och tajta montering. Materialkänslan i ram och glasbakstycke. Ljudet från de inbyggda högtalarna. Gosse, vad det låter bra!

Snart blir jag även varse att samtalskvalitén är ruskigt fin. En kompis som ringer upp hörs extremt tydligt och klart och han undrar även varför jag plötsligt hörs så oerhört bra. Det här är den bästa telefon jag använt som – just det – telefon. Inget snack.

Jag ska inte påstå att jag satt A11 Bionic-chippet på prov särskilt hårt. Men jag kan säga att det märks att kraften finns där. I allt man gör. Från att öppna mejl-appen och skriva meddelanden i iMessage till när man spelar spel eller streamar film. Processorn är urstark och ingenting krampar eller rycker eller hackar eller bråkar. Det känns som att det inte går att överbelasta den här telefonen, även om man försöker.

Och så har vi batteriet. Visst. Telefonen är ny. Men ändå. Jag har aldrig upplevt i närheten av en sådan livslängd på batteriet i en Apple-enhet. Jag ägnar jag hela kvällen åt att kitta telefonen med appar och inställningar och parning med allsköns bluetooth-enheter och fan och hans moster – timme ut och timme in av hardcore-användande – utan att den tycks tappa nämnvärt med kräm. Sedan glömmer jag till råga på allt att sätta den på laddning när jag går och lägger mig. Men när jag vaknar dagen därpå är batteriet fortfarande på 25 procent. Och då var telefonen inte ens fulladdad när den levererades.

Min gamla S7 Edge har ett fantastiskt batteri, men här ligger den faktiskt i lä.

Jag ska försöka mig på att sammanfatta mina intryck på ett bra sätt, även om det är svårt:

Iphone X är en udda fågel. Den tar vissa vedertagna ”måsten” och bara skiter i dem. Telefonen måste inte vara supertunn. Man måste inte logga in med sitt fingeravtryck. Man måste inte ha en hem-knapp.

Det är på både gott och ont. När man väl vant sig är man såld, men innan dess kommer man på sig själv med att rynka på ögonbrynen mer än en gång. Man måste fatta Iphone X.

Den enda rent konkreta besvikelsen är att skärmen saknar tryck. Den känns ärligt talat lite dassig. Och att många app-utvecklare inte hunnit anpassa sina appar till telefonens ”notch” där 3D-sensorer och kameror sitter i skärmens överkant kan kännas lite ”b”. Men den saken kommer så klart att förändras på sikt.

Allt annat som till en början känns som tillkortakommanden visar sig efterhand i själva verket vara styrkor. Och nu tycker jag till och med att telefonen ser cool och futuristisk ut.

Iphone X är som den där tjejen i klassen på gymnasiet, som man först inte tog någon notis om, men som när man väl lärt känna henne plötsligt var snyggast i hela skolan.

Ger du den här telefonen en chans kommer den att vinna över dig. Men – med undantag för att jag kan ha missat någon avgörande inställning – vi måste snacka lite om trycket i

skärmen, Apple…